Jag måste bara kommentera en nyhet i DN som heter “Färre gick på konsert i fjol“. I artikeln hänvisar de till Stims årsrapport och skriver:

Livemusiken skulle rädda vinsterna åt en industri som sett skivförsäljningen dala år efter år i ett par decennier. Beskeden har också varit positiva under hela 2000-talet: Varje år har konsertintäkterna ökat – på knappt tio år har de fördubblats. I Storbritannien var 2008 året då inkomsterna från livemusiken gick om den inspelade musiken. I Sverige har det dock inte hänt än.

Men nu är den positiva trenden bruten. Färska siffror från musikskaparnas organisation Stim visar att intäkterna från festivaler och konserter sjunker eller står stilla. I årsrapporten för 2010 redovisar man ett tapp på 11 miljoner kronor, från 57 miljoner kronor år 2009 till 48 miljoner året därpå.

Det är lite svårt att veta var siffrorna kommer ifrån, men de hänvisar till Stims årsrapport -10 och jag gissar att det är detta DN nappat på (sid 54):

“Framförande av svensk och utländsk musik i Sverige” -> “Festivaler, konserter, event m m”

Problemet med detta är bara att dessa siffror är Stims intäkter från verksamheten. Det säger naturligtvis ingenting alls om hur många konsert-/festivalbesökare, hur mycket intäkter arrangörerna hade eller hur mycket gage musikerna fått. Det är alltså svårligen en indikation på om färre går på konsert, eller på om “live-scenen” minskat eller ökat.

Vad har Stims intäkter med hur Sveriges musikliv ser ut att göra? Ingenting naturligtvis.

Intressant är också att notera att i uttalandena från arrangörerna i artikeln så låter det ljusare:

“Visst har vi haft bättre år än de senaste tre åren” - Live Nation

“vi har ökat hela 2000-talet” - Stockholm Globe Arenas

Artikeln fokuserar oerhört på de allra största populärmusikaliska festivalerna i de stora arenahallarna, och verkar inte alls erkänna de många normalstora till mindre arrangörerna som ordnar många hundra konserter var om året.

Artikelns slutkläm känns verklighetsfrånvänd, vem vill lägga tusen spänn på en gammal arenakonsert? Men Johanssons sista mening sätter, kanske omedvetet, huvudet på spiken. Varför vill vi öht bygga arenahallar, när det finns lokala arrangörer som behöver små och normalstora trevliga och anpassade lokaler till bra musik? Som om “livemarknaden” handlade om ett par tre trötta festivaler…

– För tio år sedan hade vi Globen, Scandinavium och en nyöppnad Cloetta-hall och Löfbergs Lila. I dag har du fem, sex sju nya arenor i den storleken bara i Sverige. Det är klart att det blir mindre intäkter på var och en. I Tyskland finns i dag 25 nya arenor jämfört med när jag turnerade med Roxette där 2001. Jag undrar hur det här ska gå.

Har livemarknaden mättats?

– Live Nation har tre stadionkonserter i år, Foo Fighters, Metallica och Iron Maiden. Det är vad vi brukar göra. Det finns bara en Lady Gaga, det finns bara ett Metallica – när de har åkt ut på sin turné då är det klart. Jag undrar vad det ska vara för ”varor” i alla nybyggda hallar, säger Thomas Johansson.

Dessutom, jag tror inte folk greppar hur mycket offentliga medel som trycks in i byggandet och driften av alla stora arenahallar, som är för stora och dyra att användas till annat än Lady Gaga, och där vinsten givetvis går till privata bolag. Här behöver vi granska det offentliga stödet i förhållande till de kulturpolitiska målen.. Mer om det snart.

[hela resan finns här]

the state trooper leaps out of his unmarked vehicle, not in a uniform, and with his gun drawn, yelling at Graber for several seconds to get off of his motorcycle before identifying himself as a police officer.

Han blir bötfälld för fortkörning. Men när han lägger upp filmen från sin hjälmkamera på YouTube åker polisen hem till Graber föräldrar, gör en husransakan, fängslar Graber och beslagtar tre datorer.

Maryland State Police använder en avlyssningslag för att komma åt Graber på ett sätt som lagen uppenbart inte alls är tänkt ska användas och nu riskerar han 16 års fängelse.

In a trend that we’ve seen across the country, police have become increasingly hostile to bystanders recording their actions

Ska bli intressant att se hur det går med #Gategate.

Efter en kort inledning och lite Opera-impro diskuterade vi i de små grupperna. I min grupp satt jag, som i det fallet representerade unga utövare och musikhögskolestudenter, ett gäng unga pirater och så ett par gamla rävar, bl.a. moderator Jan Granvik från SAMI.

Vi började vid Flattr andra betalningsmodeller för att sedan komma in på lite djupare frågor om rätt till ersättning kontra kontroll, ägande och sånt.

Det kändes som att vi berörde ett par av de punkter som skiljer de olika åsikter som representerades i gruppen, och det var väldigt intressant. Men jag måste säga att det är svårt att diskutera nya modeller med folk som har ett fundamentalt annorlunda sätt att se på förutsättningarna (och som känns lite bittra över att det system de jobbat i inte längre fungerar..).

Min ståndpunkt som jag försökte förmedla var att man måste skilja på diskussionen om huruvida man ska kunna säkra inkomst för att leva som musiker och den om rätt till kontroll av sitt verk. Min bestämda känsla var att de gamla rävarna har en modell i huvudet som de förutsätter att alla håller med om, men som inte alls finns hos oss de yngre deltagarna. Det märkte man bl.a. när Jan beskrev argumenten om att ekonomiska rättigheter inte är ägande som semantiska.

En av mina hjärtefrågor som jag delvis lyckades uttrycka är att mycket av ansvaret ligger hos arrangörer av musik. Hade man kunnat få skäliga gager och royalties så hade man inte behövt bero lika mycket på inkomster från rättigheter. Det är ju t.ex. osmakligt att kungahuset vid prinsessbröllopet ville anlita obetalda musiker. Detta är givetvis en bred facklig fråga. Jag skulle också kunna tänka mig att man med en skyddstid på 5-10 år skulle ställa högre krav på ersättning dessa år och faktiskt få betalt för sitt arbete. Men eftersom åsikterna går isär om vilken kontroll en “kulturskapare” (brr..) är berättigad till så är detta givetvis inte en acceptabel modell för rävarna. Jan drog en talande parallell till ett hus som han bygger som hans son inte skulle få bo i när skyddstiden tar slut.. Och när en kontra-parallell (!) drogs om att det kanske snarare är som en stol man bygger, och sedan säljer, och att det där inte finns nån kontroll så utbrast rävarna i kör “Men man säljer ju inte sin musik!”

EDIT: Förtydligande. Jag har en stor aversion mot att se kulturyttringar som produkter, varor, så jag gillar egentligen ingen av analogierna ovan. “Marknaden får oss att tänka som ekonomer” som Stephen Marglin, ekonomiprofessor på Harvard, skriver. Få saker är så bra på att stoppa kreativitet.

Det är alltså tydligt att det finns en grundläggande meningsskiljaktighet som hindrar oss från att komma till några slutsatser, och det verkar inte som att representanterna från Kulturskaparna kan eller vill se det.

MÅNDAG 5 JULI
Panikjuridik - har konst och yttrandefrihet några gränser?
Rasmus Fleicher, initiativtagare till Piratbyrån, Maria Wande, jurist i upphovsfrågor och Isobel Hadley-Kamptz, frilansskribent och författare debatterar med efterföljande diskussion. Moderator: Owe Ronström
Tid: 15.00
Plats: Studentcentrum, Högskolan på Gotland

Det ser inte ut som att denna programpunkt sänds online, men om jag hinner kanske jag filmar lite och lägger upp i efterhand..

EDIT: Programpunkten sänds live online, av Högskolan på gotland. Här går den att se på TVAlmedalen.se.

Ett av de starkaste argumenten för stark upphovsrätt är att det utan skydd saknas incitament att skapa något nytt. Hur kan då modeindustrin - där man inte kan skydda plagg, snitt eller tekniker - inte bara vara en av de snabbast nyskapande utan även en av de branscher som omsätter mest pengar?

Johanna Blakley frågar TED om det inte kan finnas nåt att lära från modevärlden för att skapa ett sundare klimat även på andra områden. Jag skulle hävda att det gör det.

[branscher med lite upphovsrättsskydd omsätter mer än de med mycket]

Måste också passa på att tipsa om Lessigs senaste föreläsning från TEDxNYED.

Det här är ju magiskt! Det är sånt här som man vill uppmuntra, att folk leker med musik och kommer på nya sätt att närma sig gammal och ny musik.

Every Breath You Take (swing version) by TeeJay

Enter Sandman- the Swing Version by plamere

Tyvärr har vi ett system som hindrar folk att leka med, lära sig och utveckla musik…

För alla som håller på med musik är det uppenbart att det finns en begränsad mängd musikaliskt material att använda sig av om man ska göra musik inom ramarna för en genre. Detta gäller i synnerhet pop/rock, där man har två-tre modus (6-10 toner), ett litet antal snarlika former (vers-vers-refr-vers-refr-stick-refr) och en handfull ackord (tonika, subdominant, dominant, mollparalell) att hålla sig till.

De stora skillnaderna (ibland de enda skillnaderna) mellan olika låtar ligger i annat än melodi och harmonik, sådant som sound (produktion), instrumentation och tempo. Intressant är att dessa egenskaper räknas som “interpretation” och inte som en del av “verket” när det upphovsrättsskyddas hos STIM.

Att alla låtar bygger på samma grundstenar är inget problem, utan snarare en förutsättning. Men att då ha ett regelverk där musikbolag kan hindra folk från att skriva musik på dessa former, eller tvinga sidor att plocka ner ackord-transkriptioner känns rejält problematiskt…

Vi behöver förenkla den politiska och juridiska jargongen så att folk förstår vad myndigheterna menar. Vi har kanske inte riktigt har samma enorma problem med detta som USA, men det är dock ett problem även här.

Det handlar om öppenhet.

Om dokument från myndigheter var konsekventa, tydliga, korta och på förståelig svenska så skulle en mänsklighet kunna fläkta igenom byråkratin. Det skulle göra folk långt mer benägna att lita på myndigheter och deras regler och beslut.

Och om lagar och regler var kortare, tydligare och på ett rakare och mer mänskligt språk så skulle det vara lättare att följa dem, och lättare att ifrågasätta dem.

Vi måste förenkla för att tvinga upp politikers, företags, organisationers och myndigheters dolda agendor.

Se den (bara 4:26 lång)!

Stockholms Fria:

Som första museum i Sverige börjar nu Historiska museet tillämpa den öppna licensmodellen Creative commons. Över 60000 av museets bilder – samtliga digitala föremålsfotografier – blir nu fria för icke-kommersiell publicering. Det betyder att de utan kostnad kan användas i exempelvis skolundervisningen eller som illustration till en blogg. Syftet är att göra museets föremål tillgängliga för en bredare allmänhet.

– Nu behöver tusentals studenter, forskare, hembygdsföreningar och enskilda inte länge tveka att använda våra bilder i sin verksamhet, säger museets chef Lars Amréus i en kommentar.

Historiskas pressmeddelande.

På de bilder jag hittar är det CC-BY som de använder. Således är även kommersiell användning tillåten.

Så här kan det se ut när man söker i bildbanken.

Förutom att de båda har “folk-touch” så är det ganska svårt att höra vad han tycker är likheten…

Tänkte försöka reda ut vad det är han tycker är så likt att han dristar sig att säga (min fetstil):

- Det är inget snack om att det här är “Vinterland”. Och jag har förlagsrättigheterna. Visst, låtar kan vara lika, men det här är ju ton för ton.

Här ska utredas! Det kan bli en hel del musikteoretiska termer, fråga gärna vad som menas. Jag kommer använda mig av fuktionsharmonisk analys (tonika, dominant, subdominant o.s.v.), det är ett sätt att skriva ner ackord utan att behöva säga vilken tonart man spelar i.

Lyssna gärna med i resonemangen!
Timotej - Kom
Sarek - Vinterland

Vi börjar med det första. Intro-slingan. Det kan omöjligen vara den Sonerud tycker är så lik, då Sareklåten har en väldigt melodiös och harmonisk slinga och Timotejs låt snarare har ett enackords-riff med bordun-funktion.

Vidare konstaterar jag att det inte kan vara verserna han tycker är plagierade. I “Kom” är versen uppbyggd enligt följande:

4/4 bm
|: t-fras | paus | tP-fras | paus : |
| sP-fras | t-fras | sP-fras | t-fras |

“Vinterland” däremot har en mycket mer traditionell versuppbyggnad med 2×8 takters vers med hel- och halv-slut.

Det måste således vara refrängerna som menas. Och det brukar det också vara i såna här fall. Så vi kollar på dem!

Här har jag skrivit ut dem på noter med ackordsbokstäver ovanför och funktioner under.

Här har jag verkligen försökt hitta så många likheter jag kan, men det var inte det lättaste.

Om man tittar på melodiska fraser så finns det inte många som är lika. En som jag hittat är denna:

Frasen som är snarlik i båda låtarna blir i siffernotation: {34|5 5 531 | 2}, resp: {34|5 5 543 | 2}. Alltså, skala upp till kvinten, stanna där tre slag, och sen skala resp. treklang ner och landa på sekunden. Det är ganska likt, men även där finns skillnaden i nedgången och även att man landar på olika fuktioner (primen i subdominanten resp. tersen i subdominantparalellen).

När det gäller ackordföljder så var det inte heller lätt att hitta likheter. En som jag kan se är denna [ t -> tP dP -> sP -> D -> t ]. Man börjar på molltonikan, byter till durparalellen, kör ett varv i parallellens tonart för att sedan landa på durdominanten, som leder hem till molltonikan igen. Men skillnaderna i hur man tar sig mellan dessa funktioner är så stor (och ackordgången så vanlig) att jag inte tycker det är värt att lägga nån vikt vid.

Min kontenta är således: Låtarna är inte speciellt lika. Och om man kan påvisa små likheter så är att säga att det är “ton för ton” är verkligen en överdrift.

Och nu har jag inte ens gått in på skillnaderna i sväng, instrumentering och arr, som inte räknas in i verkshöjden.

Det ska bli spännande att se hur utslaget blir i STIMS analys! Hur många schlagers kan man kräva ersättning från för att man har skrivit en själv?

Uppdatering: Stina Engelbrecht som skrivit “Vinterland” tycker inte att Timotej-låten är ett plagiat. Expressen:

Det blir ingen stämning och Stimanmälan mot Timoteij.
Låtskrivaren Stina Engelbrecht vill inte gå vidare med en process.
Detta stick i stäv med vad skivbolagschefen Per Sonerud, som innehar förlags-rättigheterna, anser.