Tidigare skrev SvD om STIMs problematiska inställning till ersättning från festivaler. STIM frågar, på samma sätt som på konserter, efter hur många som kommer och vilka låtar som spelats och tar betalt därefter. Problemet är ju bara att ingen hänsyn tas till att alla besökare inte går (eller ens kan eller vill gå) på alla akter.

Det är omöjligt att alla besökare lyssnar på alla akter eftersom 3–4 spelar samtidigt, säger Göran Borg, ekonomichef för Peace & love-festivalen i Borlänge som fick en Stimfaktura på nära 900000 kronor efter att ha redovisat runt 41000 besökare i somras. I väntan på en dialog med Stim, har fakturan inte betalats.

Detta är ju för mig bara ännu ett bevis för att hela tänket är snedvridet. Det är inte helt konstigt att STIM har den inställningen, att gagerna till artisterna inte alltid når kompositörerna, men problemet är ju betydligt djupare än så. Vad är en kompositör i sammanhanget? Och vad är en komposition?

Ett intressant exempel är Bo Kaspers Orkester. Bandet har gjort en stor grej av att återanvända ljudbilder från gamla inspelningar och copypejsta allt utom tonerna. Här blir det tydligt att om jag använder en liten melodi och gör något helt nytt av det, tillfaller det (ganska mycket) rättigheter till den som skrivit melodin. Om jag däremot, som Bo Kaspers, lånar allt utom melodin finns inga rättigheter alls kvar från “originalet”. Båda sätten att jobba har sitt värde, problemet blir bara skillnaden i hur det behandlas av bl.a. STIM.

Tar man en inarbetad mall för en pop-klyscha och skriver en ny melodi, vilket kräver minimal insats, så får man maximal utdelning. Gör man en experimentell omarrangering av “Baby one more time..” så får man minimal utdelning oavsett arbetsinsats.

Vad befogar skillnaden? Varför pratar folk om “betalt för sitt arbete”? Hur motiveras detta politiskt?

En annan sak vi diskuterar en del på folkmusikinstitutionen, speciellt efter att några av oss läst Rasmus “Det Postdigitala Manifestet”, är hur mycket av det vi gör som är “nytt” (och varför det spelar roll). Eftersom vi verkar i en improvisationsbaserad genre som förhåller oss mycket till traditionellt material är det väldigt intressant att se hur mycket (eller lite) av den musikaliska upplevelsen som ligger i låten och hur mycket som ligger i tolkningen, framförandet, sammanhanget, stunden.

Efter Rasmus inlägg Ny musik testar jag i tanken (helt utan ambitiona att komma fram till någonting) nåt slags postdigital musikupplevelseskala mellan 1 och 10, där 1 är (en exakt reproduktion av) ett tidigare framförande, och 10 är något helt nytt, aldrig tidigare hört.

Givetvis kan man aldrig nå vare sig 1 eller 10.

Jag testar lite:
* Ett mediokert coverband på after beach på Tofta strand. Alltid samma stil, samma sorts låtar, samma sorts besökare. Kanske en 3a.

* Första gången jag hörde The Shaggs på en avbränd skiva i mammas kök: Någonstans runt 8 - 8,5, både på grund av musiken och situationen.

* Konsert på konserthuset. Har varit där förr, och de kör mest på säkra kort, men nya solister, ny publik, och i nytt sällskap: En 5a.

Nu har jag verkligen inte sagt att den ena situationen är mer värd än den andra på något sätt. En schysst afterbeach-öl kräver sitt mediokra coverband, konserthuset är alltid konserthuset, och The Shaggs är sannerligen oöverträffat dåliga.

Ett tankeexperiment som kanske inte är det optimala vetenskapliga testet, men ju mer jag tänker på det desto mer konstigt känns det att dela upp händelsen i musik, arr, text, tid, lokal. Och att ge en “kompositör” mer rätt att hindra en sådan händelse än någon annan medskapare till den är väldigt underligt. Varför kan inte jag som besökare på konserthuset stoppa ett tillfälle som jag är med och ger upphov till? Eller kräva ersättning för att det upplevs av andra?

On a related note:

För några veckor sedan var en representant från STIM på besök på folkmusikinstitutionen på KMH. Han pratade såklart om vad STIM var bra för och varför man borde ansluta sig (varför envisas de med att säga medlem?). Det var mycket prat om att “skydda sig” mot potentiella “stölder” m.m. men ingenting om varför det skulle vara önskvärt och vilka konsekvenser det får för oss att andra kan “skydda sig”. Speciellt som dessa “stölder” är en av våra viktigaste verktyg i utbildningen.

Han pratade om hur tonsättare pre-renässansen inte kunde försörja sig som upphovsmän. Men det fanns ju inga “upphovsmän”, för det fanns inget verksbegrepp, och således inget att bli upphov till.

Tyvärr kunde jag inte stanna till frågestunden, eftersom jag skulle till ett gig. Det var ganska skönt att slippa lyssna på hela utläggningen, men det var synd att han fick gå oemotsagd. Men det låter på institutionen som att det kommer komma fler aktörer och prata om upphovsrätt och skapande.

Nog med osammanhängande babbel. Tillbaka till arrangeringsläxan.