Nu har jag just kommit hem från Seminariet med stort S. Det var flyttat på grund av publiktryck och hölls på stora scenen på kongresshallen Wisby Strand. Jag tänkte inte referera själva seminariet, ni kan se det här. Det jag tänkte kommentera var diskussionen som uppkom allra sist och som fortsatte efter seminariet var slut, som man kan höra delar av sist i sändningen, där jag och Alexander Bard skriker lite (eller, han skriker iaf).
Det var alltså så att Alexander Bard reste sig upp och började prata “kvalitet” på kulturen (framförallt musik) och refererade till Spotify-siffror som visar att det är de mest kända som är de mest lyssnade (nähä?).
Alexander Bard visade sig ha en oerhört snäv, kommersialistisk och elitistisk syn på vad kvalitet är som bygger på att den som kan nå ut till så många som möjligt står för största kvalitativa värden. Därmed kan han, genom att referera till Spotify-siffrorna hävda att den musik som folk vill ha kräver stora produktioner, som kostar så mycket pengar att stora bolagskoncerner är ett måste, och där alla som inte är en del av de stora skivbolagen automatiskt är hobbymusiker, trots att de har musik som sin profession. Ungefär. En otroligt osmaklig höger-elitistisk syn på kultur som jag har stora problem med.
Det är ju ingen på de halvstora och stora bolagen, inte minst när man pratar informellt med dem, sin hymlar med att de står för en musikindustri som bygger på att man anpassar uttrycket för att passa så stor målgrupp som möjligt. Det är affärsmodellen. Då blir det ju givetvis skrattretande när Bard ställer sig upp och pratar om kvalitet, när det uttalat är det de kompromissar bort, till förmån för säljbarhet. Nu verkar det ju iofs vara säljbarhet som Bard tycker är kvalitet…
Som svar på min åsikt om att musik med mindre lyssnarkrets, utan ambitioner på att “slå stort” kan anpassa sitt uttryck till de som faktiskt är insatta i uttrycket och uppnå optimal kvalitet inom den genren, svarar Bard med Dagens Mogen-Citat:
“Men du fildelas ju inte! Kom tillbaka när du har blivit nån!” - Alexander Bard
Eftersom det enda som räknas är att dra in så mycket pengar som möjligt på så mainstream-anpassad musik som möjligt så kan det ju inte vara varken lyckat eller kvalitativt att jobba så, menar Bard.
Jag ser istället en värld där alla kan hitta den musik som just de gillar för att all nischad musik är tillgänglig. När den är det så kommer alla kunna hitta ett uttryck som passar just dem utan att kompromissa bort delar av det för att samma musik samtidigt måste passa alla andra också. Då kan man också dra in de pengar på sin svärm som man behöver för att göra sina produktioner. Så är det ju många som jobbar idag.
Bard kan säkert vara en trevlig prick, men vad jag har sett och hört så gör han affärer, inte musik.
Det är ju för övrigt väldigt lite av den musik som jag lyssnar på som finns på Spotify. Och inte speciellt mycket som finns på Spotify som jag vill lyssna på.
Man blir trött. Man ska givetvis inte ge sig in i diskussioner med sådana som han om man vill något konstruktivt, men nu var det för sent. Nu ska jag gå och dricka nåt kallt i hettan.
(Jag tänkte återknyta till det här i en kommande post om processen och ekonomin i vår skivproduktion, som jag även nämnde i min fråga till panelen i seminariet, så stay tuned!)
Jag tycker ju egentligen att man borde diskutera såna här saker ur ett vidare socialpolitiskt perspektiv - vilka rättigheter ska vi ge? till vem? till vilken nytta? för vems skull? - men ska man nödvändigtvis prata företagsekonomi, vilket koncernerna givetvis vill, så måste nya affärsmodeller till.