Mårten Schultz, forskare och lärare i juridik, sammanfattar kort och koncist vad det handlar om i sin blogg:

Om X sätter in en kamera i mitt badrum, men aldrig tittar på filmen - har min integritet då drabbats?

Jag säger tveklöst ja. Integritetsskyddet omfattar även rätten att få bli lämnad i fred från andras informationsinsamlande rörande mitt privatliv och mitt familjeliv. Skadan sker redan när insamlandet, ja - redan det potentiella insamlandet, sker.

Exakt så! Jag skiter fullständigt i vilken information FRA är intresserad av och vad de kommer att spara. Övergreppet sker redan när de har tillgång till informationen!

Schultz skriver dessutom i politikerbloggen idag bl.a. om de retoriska glidningar som berördes i gästinlägget i förra postningen.

Han citerar och kommenterar Helena Rivière (m), från riksdagsdebatten om FRA-lagen:

“Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar. […]

En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. [...]

I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.”

Så ser alltså lagstiftaren, eller i alla fall en ledamot av lagstiftaren på skyddet för den enskildes integritet. Hon utgår från det falska antagandet att den är grundlagsskyddad (och det är i sig skrämmande att lagstiftaren inte känner grundlagen), går vidare till en omtolkning av begreppets innebörd med en antydan om att det är upp till den enskilde själv att förhindra statliga övergrepp och framhåller det allmänna intresset av samhällets intresse som ett argument för ingrepp i de enskilda fallen.

Därefter avslutar Rivière med en målsättning som hade kunnat vara snömos om det inte varit för att den underminerar rättighetsskyddet genom att tolka om den till något helt annat.

Det här är alltså en bild av den mentalitet som präglade riksdagsledamöter som tryckte på ja-knappen vid FRA-omröstningen.