Michael Moore har tidigare uttryckt sin oro för att hans nya dokumentär ska konfiskeras av FBI för att den innehåller material som han filmat på Cuba utan att ha tillstånd. USA har ju ett handelsembargo mot Cuba sedan 1962 som förbjuder amerikanska medborgare att resa dit.

Michael Moore ska ha gömt ett exemplar av dokumentären i Kanada för säkerhets skull. Men det hade han inte behövt göra. Nu har den nämnligen läckt ut på fildelningsnätverken, och den verkar laddas ner flitigt. Den sitter alltså ganska säker från konfiskerande agenter.

Så här tycker han f.ö. om att man laddar ner hans verk:

DN skriver om SOM-institutets årliga undersökning av filmpublikens attyder och vanor kring film och bio.

Den bekräftar ungefär vad jag trodde.

Resultaten tecknar bilden av den typiske nedladdaren: en ung, manlig, studerande stadsbo som går ofta på bio, men som inte röstar på kristdemokraterna. Nedladdarna är annars en ganska tvärpolitiskt jämn skara.

- Det lustiga i den allmänna diskussionen är att nedladdare skulle vara ovilliga till att gå på bio, men det stämmer inte. Den positiva inställningen finns i allra högsta grad även bland dem. Det är snarare det begränsade bioutbudet det klagas på, säger Rudolf Antoni [utredare för SOM-institutet vid Göteborgs universitet].

Nedladdningen av film påverkar inte biobesöken, som hållit en ganska jämn kurva sedan 1988, när undersökningarna startade.

Lägger ofta märke till hur det pratas om “kvinnor och barn” i media, som att det är värre när det händer dem något än när något händer män. “Många offer var kvinnor och barn”, låter det i TV, radio och tidningar.

Män är med och slåss. Eller borde vara. Så även om det är civilister så är det inte lika hemskt när de dör. Eller?

Nyhetsbyråerna utnyttjar vår beskyddande ådra för att öka sensationsfaktorn i nyheterna, men det befäster bara ytterligare könsrollerna där mannen är stark och beskyddande och kvinnan är svag och hjälplös. Extra dåligt av SR och SVT som vi betalar för att de inte ska behöva använda sensationsnyhetstekniker.

Läste i Stockholm City idag om projektet pappa-barn och problemen med den ojämnställda rättspraxisen i vårdnadsfrågor, och med fördomsfulla socialutredare som inte sköter sitt jobb, något som jag själv sett på lite för nära håll.

This is my first post in English. It is an answer to a call by Mark Liberman on the Language Log.

It’s all about lolcats.

I mean, there are lolbrarians, lawyer macros, physics
cats, Shakespearean lolcats, and straight-up lolShakespeare. Where are the linguists?

Jeff Prucher answered with some excellent LOLinguists. I also gave it a try:

New York Times har en artikel av en man, Stephen Benjamin, som jobbat som översättare i amerikanska marinen. Han anmälde sig frivillig till marinen och åkte till Defense Language Institute för att lära sig arabiska, och var sedan redo att åka till Irak.

Han kom aldrig dit.

Militären hade avlyssnat en chatkonversation mellan Benjamin och hans rumskamrat där det visat sig att de var homosexuella. Benjamin blev befriad från sin tjänst.

Amerikanska militären har stor brist på folk som kan översätta från arabiska, och det gör det ännu mer fånigt. Marinen har tydligen en “Don’t ask, don’t tell”-policy, som de alltså inte hållt sig till. Policyn går ut på att de inte ska få reda på vilka som är homosexuella och vara tvungna att sparka dem. Låter smart.

Appropå censur.

En jättebra artikel på BBC News om hur vår rädsla att släppa iväg våra barn ensamma är både obefogad och skadlig.

Risken att något ska hända på vägen till skolan är, och har varit, försvinnande liten. T.ex. har antalet barn som dör av bilolyckor varje år i Storbritannien halverats, trots att bilismen ökat kraftigt.

De skriver:

In 1970 the average nine-year-old girl would have been free to wander 840 metres from her front door. By 1997 it was 280 metres.

Now the limit appears to have come down to the front doorstep.

Vidare:

We are rearing our children in captivity - their habitat shrinking almost daily.

They are likely to be risk-averse, stifled by fears which are more phobic than real.

Amnesty International varnar för att internet kan förändras bortom igenkänning om vi inte gör något åt attackerna mot den digitala friheten.

Det system som bl.a. Kina och Burma använder, där myndigheterna kontrollerar vilken information som användarna får ta del av, och där sidor släcks ner och bloggare och journalister arresteras på grund av att de uttryck sina åsikter online, håller på att sprida sig. Regeringar och företag håller på att inse vilka möjligheter detta innebär för att “anpassa” vilken information människor kan ta del av.

“Repressionerna på internet har spridit sig från en handfull länder till dussintals regeringar”, säger Amnesty, “och företag som Google, Microsoft och Yahoo är medskyldiga.”

Minst 25 länder har idag statlig filtrering, censur, av internet och fler är på ingång.

Med tanke på vad journalister och olika politiker tycker om det fria ordet på internet, och det system för censur som redan finns i Sverige så ligger vi ganska risigt till om vi inte, som amnesty säger, gör nåt åt saken.

Gick förbi en påslagen TV nyss och det var tydligen fotboll, men jag stannade ändå upp och tittade. Det berodde inte på sporten utan på hejarklacken. Hejarklacksramsor är ju inte kända för sitt musikaliska material, så därför blev jag extra förvånad när jag hörde en synnerligen synkoperad ramsa.

Så här lät den:

Givetvis tror jag inte att klacken är medveten om teorin, men det är ändå spännande att se hur en omedveten massa löser problem med att trycka in för många stavelser i en mall. Den här var ovanligt lyckad och befriande osvenskt svängig så här på den pinsamma nationaldagen.

National Music Publishers Association tar ett steg till i kampen mot transkriberad musik på nätet. De har skickat ett “cease and desist”-brev till GuitarTabs.com där de kräver att allt skyddat material tas ner. I brevet står bland annat:

The versions of these publishers’ musical works that you post on your website are not exempt under copyright law. In fact, U.S. copyright law specifically provides that the right to make and distribute arrangements, adaptations, abridgements, or transcriptions of copyrighted musical works, including lyrics, belongs exclusively to the copyright owner of that work.

Är det verkligen så, och hur ser reglerna ut i Sverige?

Bygger inte musiktryckarbranchen på att folk är intresserade av att spela deras musik? Hur intresserad bli man av att starta ett garageband i det klimat tryckarna nu försöker skapa?

Man blir ju irriterad och upprörd.

Det är ju oerhört mystiskt, för att inte säga orättvist, att upphovsrättsinnehavarna har sådan kontroll över fria transkriberingar av musik, och ännu mer tragiskt att den används på det här sättet. Att transkribera tabulaturer är ju t.ex. inte helt ojämförbart med att beskriva en tavla med ord.

Tre dator- och hemlösa veckor i Hälsingland, Öland och Kalmar, två decimeter hår och ett nytt jobb senare har jag äntligen lyckats slå mig ner. I Stockholm.

Mycket hinner hända när man är nerkopplad i tre veckor.

Oppositionspartierna har bordlagt FRA-förslaget. Bra, men av fel anledningar.

Rasmus skriver att CBS har köpt Last.fm, som jag börjat använda mer och mer, till mer och mer.

Oscar Swartz skiver ett mycket intressant inlägg om bråket kring pedofil.se, en ännu mer spännande debattartikel om pedofili.

Oskar skriver:

innan svimningsanfallen kommer: kom ihåg att pedofili är en läggning, inte ett brott. Om den tar sig uttryck i praktisk handling begås däremot sexualbrott av olika slag: sexuellt utnyttjande m.m. Men det finns inget brott som heter pedofili.

Det bråket är en av många saker jag måste ta igen nu. Så jag återkommer säkert i frågan!